Älskar, älskar inte...
Vad krävs för att du på allvar ska stänga ute någon ur ditt liv? Någon som du vet att du innerst inne älskar? Hur besviken, hur sårad kan man bli innan det är nog?
Vetskapen om en framtid helt avstängd smärtar, skär, svider. Stoltheten växer sig större men trängs med en brinnande saknad. Har jag rätt att göra detta? Vad kommer jag i längden må bäst av? Jag kan inte släppa det. Jag står inte ut med att höra samma namn, om och om igen. Svartsjuk, ja. Av olika orsaker. Två sidor av samma mynt som båda väger tungt.
Vi stod varandra så nära, alltjämt. Jag var så stolt över dig. Höll dig högt som ett föredömligt exempel. Men nu upplever jag att du har förstört allt. Så ivrig att börja något nytt att du fullkomligt struntar i oss, det som varit. Jag bad dig om en så enkel sak, men inte ens det kunde du tillmötesgå. Fattar du inte att om du möter mig halvvägs är det mycket lättare för mig att göra detsamma? Jag försöker inte ställa till scener. Tror du verkligen att jag skulle vilja ha den här distansen, om det inte på allvar gjorde så fruktansvärt ont? Du tar det inte på allvar, men det blir bara ytterligare ett bevis på hur blind du är för oss runtomkring. Jag brukade anförtro mig åt dig. Nu vill jag inte längre att du ska veta något som händer i mitt liv.
Det andra är att du stal det som var mitt. Detta var min tid, min tur att börja ett nytt kapitel. Du har haft din. Dags för generationsbyte, inte ett sjukt upprepande av det som varit i ny tappning.
Du fick en. Men du har förlorat två.
Från mig till dig
Igår var du här utanför, i bilen. Och jag fick veta att hon - vem det än är - var med. Jag vill så gärna vara helt glad för din skull. Jag är glad för din skull. Men meddelandet kom på ett sätt, så plötsligt, att det inte fanns möjlighet att gardera sig.
Jag vill att du ska vara lycklig. Jag vill vara lycklig. Men att du inte alls är en del av mitt liv nu... uppenbarligen är du det, eftersom jag reagerade såhär. Jag vet att det är själviskt, men jag misstänker att du har slutat läsa dessa rader nu och i så fall så spelar det ju ingen roll vad jag skriver.
Det vi betytt för varandra - kommer det alltid betyda någonting? Önskar att jag hela vägen varit hundra procent övertygad i varje beslut. Men jag hoppas verkligen att jag fattat rätt. I annat fall har någon annan mycket, mycket gott att vinna på min dårskap.
Du är värd det bästa. Må Gud välsigna dig, för varje steg du tar.
Vägskäl
Ni tror mig inte, men jag vet. Jag kan se bortom glamourhöljet och känna. Känna allt det där som jag önskar att jag på riktigt kunde glömma.
En glamoursåpa, snabba bilder, dyra kläder, sentimental bakgrundsmusik. Gossip girl i ett nötskal. Och ändå... EN säker källa till tårar ända sedan den där dagen.
Och idag slog mig samma känsla, och jag var så nära att börja gråta. Men den knivskarpa saknaden fattades. Och den insikten gjorde mig ännu mer bestört. Om jag föll nu, vem skulle då vara den sista jag såg för mina ögon?
Jag kommer aldrig någonsin att glömma. Alltid vårda. Så tacksam. Och kanske även alltid undra, hur det blivit om vägen inte svängt så skarpt.
Boiling
Hade lagt mig men kan inte sova. Tankarna snurrar runt som oroliga fåglar, skallrar mot skallbenet med ett muller som förhindrar varje tanke på sömn.
Försöker pressa bort dem, men de biter sig envist kvar.
Jag litade på dig. Du var min grundpelare under hela min uppväxt. Jag litade på dig, såg upp till dig. Och nu har du krossat all min tillit. Vet inte längre om jag vill dela något betydelsefullt i livet med dig. Min sorg är så mycket större än ord förmår beskriva, ändå kan jag knappt nämna den för jag vet att folk inte förstår. Men jag vet att du valt bort mig, även fast du inte verkar fatta det själv. Och med all rätt kan jag då välja att välja bort dig.
Jag önskar att jag kunde vända dig ryggen lika enkelt som du så klart visat för oss att vi längre inte befinner oss på första plats. Jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och säga rakt ut hur djupt och hur hett hatet bubblar inom mig. Men jag är bakbunden av konventionen och av rädsla. Förlamande, förhatliga rädsla.
Så för tillfället är det bara mina tysta skrik i natten som låter världsalltet veta hur jag egentligen känner, vilka tankarna är som inte låter mig sova.
Jag önskar att jag kunde klippa bort dig ur mitt liv utan att någonsin se mig om. Skära bort ditt namn från mitt för alltid.
Försöker pressa bort dem, men de biter sig envist kvar.
Jag litade på dig. Du var min grundpelare under hela min uppväxt. Jag litade på dig, såg upp till dig. Och nu har du krossat all min tillit. Vet inte längre om jag vill dela något betydelsefullt i livet med dig. Min sorg är så mycket större än ord förmår beskriva, ändå kan jag knappt nämna den för jag vet att folk inte förstår. Men jag vet att du valt bort mig, även fast du inte verkar fatta det själv. Och med all rätt kan jag då välja att välja bort dig.
Jag önskar att jag kunde vända dig ryggen lika enkelt som du så klart visat för oss att vi längre inte befinner oss på första plats. Jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och säga rakt ut hur djupt och hur hett hatet bubblar inom mig. Men jag är bakbunden av konventionen och av rädsla. Förlamande, förhatliga rädsla.
Så för tillfället är det bara mina tysta skrik i natten som låter världsalltet veta hur jag egentligen känner, vilka tankarna är som inte låter mig sova.
Jag önskar att jag kunde klippa bort dig ur mitt liv utan att någonsin se mig om. Skära bort ditt namn från mitt för alltid.
In Borås
Im visiting my cousins in Borgstena, close to Borås. Went shopping, found some really nice stuff. Staying connected. Spending quality time. Longing but trying to live in the moment.
Getting ready for the life that is to come.
Getting ready for the life that is to come.
