Tro
"Inser ni inte, att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?
- Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn."
Som kristen är det mycket jag tar för givet. Jag tar för givet att Gud finns, att Jesus finns och Den Helige Ande. Jag tar för givet att det alltid pågår andliga strider - det är en vetskap som jag är så van vid att jag sällan tänker på det. Jag tar för givet att jag är Älskad. Det är en slags sanning som jag inte ens reflekterar så mycket över. Och så idag läste jag om Jesus, Marta och hennes syskon Maria och Lasarus. Lasarus blev sjuk och dog, och Jesus kom och besökte dem när Lasarus redan legat i sin grav i fyra dagar. Rätt mycket hinner hända med en kropp som legat död i fyra dagar, och knappast i ett kylrum. Det står i Johannesevangeliet kapitel 11 att Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När han såg att Maria grät blev häftigt upprörd. Han grät. Och då slog det mig! Detta som jag tar för givet; blev levande. Något jag ju egentligen vet. Men sällan reflekterar över.
Jesus var en levande person. Han hade vänner; riktigt nära vänner, och han älskade dem som jag älskar mina riktigt nära vänner. Mer, förmodligen. Och deras tillstånd berörde honom mycket. Han älskade Lasarus, och hade kraft och vilja att utföra ett enormt mirakel - återföra någon till livet som varit död i mer än en halv vecka. Sätta igång blodomlopp, läka hud som kanske börjat ruttna, alla inre organ, ögonen, väcka sinnena till liv... det är helt fantastiskt. Vilken mäktig Gud vi har.
Och Han älskar mig.
Och det har jag tagit för givet. Galet.
- Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn."
Som kristen är det mycket jag tar för givet. Jag tar för givet att Gud finns, att Jesus finns och Den Helige Ande. Jag tar för givet att det alltid pågår andliga strider - det är en vetskap som jag är så van vid att jag sällan tänker på det. Jag tar för givet att jag är Älskad. Det är en slags sanning som jag inte ens reflekterar så mycket över. Och så idag läste jag om Jesus, Marta och hennes syskon Maria och Lasarus. Lasarus blev sjuk och dog, och Jesus kom och besökte dem när Lasarus redan legat i sin grav i fyra dagar. Rätt mycket hinner hända med en kropp som legat död i fyra dagar, och knappast i ett kylrum. Det står i Johannesevangeliet kapitel 11 att Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När han såg att Maria grät blev häftigt upprörd. Han grät. Och då slog det mig! Detta som jag tar för givet; blev levande. Något jag ju egentligen vet. Men sällan reflekterar över.
Jesus var en levande person. Han hade vänner; riktigt nära vänner, och han älskade dem som jag älskar mina riktigt nära vänner. Mer, förmodligen. Och deras tillstånd berörde honom mycket. Han älskade Lasarus, och hade kraft och vilja att utföra ett enormt mirakel - återföra någon till livet som varit död i mer än en halv vecka. Sätta igång blodomlopp, läka hud som kanske börjat ruttna, alla inre organ, ögonen, väcka sinnena till liv... det är helt fantastiskt. Vilken mäktig Gud vi har.
Och Han älskar mig.
Och det har jag tagit för givet. Galet.
Så det suger, typ
När människor man ser upp till tappar ens respekt
När människor man litade på sviker
När människor man älskade gör en illa
När man inte kan, får, förklara och ser sig själv dras ner i en virvel av illamående
och när man leker med tanken på en dubbelmoral som är är så ljusskygg att inte de starkaste solglasögonen är tillräckliga.
Och framförallt, när inget av ovanstående tycks bekomma en längre.
När människor man litade på sviker
När människor man älskade gör en illa
När man inte kan, får, förklara och ser sig själv dras ner i en virvel av illamående
och när man leker med tanken på en dubbelmoral som är är så ljusskygg att inte de starkaste solglasögonen är tillräckliga.
Och framförallt, när inget av ovanstående tycks bekomma en längre.
