Nittio kilometer i timmen över stupet
En sån där dag igen.
En sån där dag när det känns som att man är fastfrusen och ser lavinen komma som en våg över en, men man är oförmögen att springa och ta skydd.
Mitt ena öga har börjat rycka. Det känns som en lins har fastnat, men jag har ju inte linser längre.
Jag griper efter halmstrån och försöka fånga tiden, men de luckor som finns som jag vill effektivisera förvandlas till apati. Jag vägrar. Vägrar att låta mig försvagas. Jag tänker inte acceptera att krasha in i nån vidrig vägg och sväljas, vägrar dela mitt blod med meningslös betong.
Letar förtvivlat efter pausknappen men den verkar ha hakat upp sig...
En sån där dag när det känns som att man är fastfrusen och ser lavinen komma som en våg över en, men man är oförmögen att springa och ta skydd.
Mitt ena öga har börjat rycka. Det känns som en lins har fastnat, men jag har ju inte linser längre.
Jag griper efter halmstrån och försöka fånga tiden, men de luckor som finns som jag vill effektivisera förvandlas till apati. Jag vägrar. Vägrar att låta mig försvagas. Jag tänker inte acceptera att krasha in i nån vidrig vägg och sväljas, vägrar dela mitt blod med meningslös betong.
Letar förtvivlat efter pausknappen men den verkar ha hakat upp sig...
