Janya

Vetskapen om en framtid helt avstängd smärtar, skär, svider. Stoltheten växer sig större men trängs med en brinnande saknad. Har jag rätt att göra detta? Vad kommer jag i längden må bäst av? Jag kan inte släppa det. Jag står inte ut med att höra samma namn, om och om igen. Svartsjuk, ja. Av olika orsaker. Två sidor av samma mynt som båda väger tungt.

Vi stod varandra så nära, alltjämt. Jag var så stolt över dig. Höll dig högt som ett föredömligt exempel. Men nu upplever jag att du har förstört allt. Så ivrig att börja något nytt att du fullkomligt struntar i oss, det som varit. Jag bad dig om en så enkel sak, men inte ens det kunde du tillmötesgå. Fattar du inte att om du möter mig halvvägs är det mycket lättare för mig att göra detsamma? Jag försöker inte ställa till scener. Tror du verkligen att jag skulle vilja ha den här distansen, om det inte på allvar gjorde så fruktansvärt ont? Du tar det inte på allvar, men det blir bara ytterligare ett bevis på hur blind du är för oss runtomkring. Jag brukade anförtro mig åt dig. Nu vill jag inte längre att du ska veta något som händer i mitt liv.

Det andra är att du stal det som var mitt. Detta var min tid, min tur att börja ett nytt kapitel. Du har haft din. Dags för generationsbyte, inte ett sjukt upprepande av det som varit i ny tappning.

Du fick en. Men du har förlorat två.