Vägskäl

Ni tror mig inte, men jag vet. Jag kan se bortom glamourhöljet och känna. Känna allt det där som jag önskar att jag på riktigt kunde glömma.
En glamoursåpa, snabba bilder, dyra kläder, sentimental bakgrundsmusik. Gossip girl i ett nötskal. Och ändå... EN säker källa till tårar ända sedan den där dagen.
Och idag slog mig samma känsla, och jag var så nära att börja gråta. Men den knivskarpa saknaden fattades. Och den insikten gjorde mig ännu mer bestört. Om jag föll nu, vem skulle då vara den sista jag såg för mina ögon?
Jag kommer aldrig någonsin att glömma. Alltid vårda. Så tacksam. Och kanske även alltid undra, hur det blivit om vägen inte svängt så skarpt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0